Pärlan

Trotsar min åksjuka för att skriva. Such a badass... Sitter på ersättningsbuss från Göteborg till Alingsås och hoppas att det finns något sätt att ta sig vidare till Herrljunga. Informatörerna i Göteborg hade ingen koll på just det. Konstigt det där. Sitter samtidigt med ett djupt, hjärtslitande gammalt Christer&Morgan-program i lurarna och funderar över hur man låter saker och ting ta över ens liv, när det egentligen finns så mycket viktigare ting att ta vara på. Varför är det så? Varför kan vi inte bara fokusera på det enkla och fina, det storslagna och vackra, och helt enkelt skita i bruset mittemellan? Men jag antar att det är så vi funkar. Vi kan inte släppa bruset. Just det faktum gör att jag många dagar lever med enorma skuldkänslor, jag inte klarar av att navigera mellan brus och det viktiga. Jag tappar bort mig på vägen. Ett liv utan en klump i halsen och en iskall sten i magen hade varit fantastiskt. Jag vet bara inte hur man hittar dit.