Pärlan

Så satt man då återigen här och packar ihop sitt liv i ett par väskor. Packar ihop, stänger ett kapitel och förbereder för att starta på ett nytt. I can't help it, men det känns alltid lika sorgligt. Att lämna en plats där man skrattat, gråtit, älskat och surat. Det är alltid en liten bit av en själv som lämnas kvar, och det är väl just det som är det vackra. Jag vet inte riktigt om jag är redo för att starta ett nytt kapitel redan, känns som vi just hade börjat skriva på detta, men ibland kan man inte kontrollera sånt själv. Så jag ska fortsätta att packa och förbereda mig för nästa steg. Jag är säker på att det kommer bli fantastiskt och spännande det med.